De ansiktslösa politikerna
InläggPosted by Bertil Torekull 2015-09-16 21:27Kanske borde varje läsare ha två böcker på gång samtidigt – en förstabok och en ”motbok”,en primärkälla och en matchanalys, ett skrivande subjekt och en objektifierande outsider som viskande slav typ ”svälj inte allt vad du läser, det finns en annan verklighet”. Ungefär så pågår under ett par dagar mitt litterära växelbruk mellan Fredriks Reinfeldts ”Halvvägs” (Bonniers) och Bengt Ericsons ” Den härskande klassen ( Linds & Co), båda folkbildande och viktiga. Mitt i läsningen spetsas anrättningen av uppgiften om forne statsministerns ekonomiskt lyckade men etiskt problematiska upplägg med uttagen full avgångslön medan det rinner in kulor i miljoner till det egna bolaget.
Aldrig har arbetslinjen synts så komplett, så bipolär.
Så dags ringer jag författare Ericson och ställer en fråga: vad i hans genomlysning av den härskande klassen, de politiska makthavarna, har slagit honom som mest frappant? Han svarar utan tvekan men inte alldeles lätt att förstå: ”kartelliseringen av politiken”, sådan den skildrats av inte minst statsvetaren Magnus Hagevi vid det unga Linnéuniversitetet i Växiö.
Vad är då kartellisering? Kartell förbinder vi ju med storföretag som i hemlighet och olagligen enas om t ex prissättning för att trygga eller bygga monopol. Hagevi skildrar politikerna som en sorts skyddad kartell som trots att de bara representerar 3 procent av folket vilket motsvarar antalet partimedlemmar som placerat dem på valsedlarna, gjort sig ekonomiskt oberoende av denna smala bas utan att vi riktigt förstått det. De har i riksdagen själva bestämt löner/arbetsvillkor för sig som mer liknar höga statstjänstemäns - ifråga om statsråden och statssekreterare som höga direktörer.
Ericson gisslar i Hagevis anda denna klass som mer en del av staten än folkets tjänare. Politiken har professionaliserats och blivit sin egen lukrativa karriär fjärran civilsamhällets råare yrkesrealitet typ arbetare, bönder, lärare, småföretagare, pastorer, fiskare…. Ledamöterna och ministrarna förvandlas till en sorts välbeställda medarbetare i en koncern där varje parti har sin VD/toppledare , regeringen mest så, medan partierna blir allt mer lika varandra i struktur och framtoning, ja som storföretag i våra ljusblå ögon. Personligheterna utplånas ansiktslöst i kammarens gråfilter, alla liknar varandra, individualism/egenart ej önskvärd, lojalitet mot Ledaren bibelns lag.
En sådan nidbild kunde förklara varför jag inte klarar att räkna upp namnen på en majoritet av statsråden. Och genast återkallar jag bilder av politiken från förr, porträtt lika tydliga i minnet som klappret av hästhovar mot en liten stads kullerstensgator. Min barndoms store riksdagsman bodde bara två hus bort, metallaren Thure Andersson (s), invald i andra kammaren 1961, senare landshövding i Blekinge. Min mor folkpartisten högaktade honom för hans absolutism, min far för att han ledig från riksdagen gick tillbaka till verkstaden där de båda arbetade på Kockums...
Jag vet, det smakar gammel-Sverige. I denna ideala demokrati hämtades varje riksdagsman/kvinna från folkets djup, ägde ett yrke, ett skomakeri, en svarv, en plog, en butik, en symaskin att återvända till, inte tal om livslånga ersättningar då de ej blev återvalda, självklart att arbeta då de var lediga precis som den liberale bonden Pehr Johnsson på Kastanjegården i Mörrum - honom var vi både avlägset släkt med och stolta över, expert som han var i potatis- och sillfrågan…
Den socialt härskande klassen den tiden var disponent/överlärare/baron på godset, prost, stadsläkare... Men de löd kommunfullmäktigeordförande Andersson lojalt och ingen kunde drömma om att politikerna en dag skulle bli en kartellbildning bland andra, höjt över folket, en ny sorts överklass. Dags i så fall att öppna deras rätta ansikten.
,
- Comments(1)//bloggen.bertiltorekull.se/#post118
