Kullerstenar

Kullerstenar

I skräck-clownen möter vi oss själva

InläggPosted by Bertil Torekull 2016-10-19 14:05

Som om saken gällde en världsupptäckt, en sensationell uppfinning eller en mirakelmedicin handlade plötsligt det viktigaste ämnet i press, i TV och sociala medier om – SKRÄCK!. Nej, inte skräcken inför hotet från den överdos av kärnvapen som lagrats i såväl öst som väst och nu snart i Kaliningrad; inte heller om fasan en halv miljon barn i det arma Mosul känner inför slutstriden mellan IS och Irak med bundsförvanter, inte om den oro vi har orsak känna när grundvattnet sjunker i våra bästa jordar (som Österlens) och jättemagasinen vid norrländska kraftverk samtidigt noterar bottensiffror! Nej, den skräck som nyheterna förmedlat på sistone gäller clowner, skrämmande utklädda, oväntat uppdykande med grymma masker och med hotfulla åtbörder om våld.

Den i mediala ting lika utmärkta som outtröttliga nyhets- och kommentarsleverantören Resumé noterade efter en sökning i mediedatabasen Retriever att svenska skräckclowner de senaste sju dagarna var mera omskrivna än statsministern – 2390 träffar mot 1932 för Löfven som ändå var i elden i alla medier i veckan som gick, hotande med höjda skatter och med spöket SD/alliansen.

Vad berättar det om vår tid att det är just Clownen som skapar rädsla? Denna så kära symbol för vänliga grimaser i cirkusens sågspån, bärare av det naiva infall vi aldrig själva vågat testa gränserna med , en docka som lockar fram barnets skratt med ett smink av sorg och överdrivna gester. Finns det någon vi innerligt väl kunde behöva för att lätta ångesten i en sjuk värld vore det väl clownen. Nu är det tvärtom ty ingenting får längre vara vad det var, krig kallas fred, sanningar lögn, Orwell är över oss och ingen finns som längre stryker oss lugnande över pannan.

Men vad är det egentligen som gör oss rädda? Är det vi själva?

I ett urgammalt klipp från Månadsmagasinet hittade jag igår en intervju jag glömt jag gjort med Nils Lundgren, känd nationalekonom redan på 80-talet, fd EU-ledamot. Han berättade om uppväxten i grovarbetarhemmet i Bofors, mor, far, farmor och farfar och han i en etta ” minns aldrig att vi trängdes, bara hur bra vi barn hade det, växte upp i ett kvarter utan avundsjukor, lärde oss passa tider, lyfta på mössan för äldre, hjälpa till, vi ville inte ta emot socialbidrag, skulle klara oss själva”.

En liknande interiörbeskrivning kan idag knappt tänkas. 2000-talet hatar fattigdomen lika mycket som Bofors gjorde på 40-talet och mätta i de flesta indikatorer har vi det bättre än någonsin, en lyx jämfört med majoriteten människor på planeten. Men ändå väcker tokiga typer fruktan som klär ut sig till vålnader? Och en annan fråga: Vilka dolda motiv driver dessa ”typer” att skrämma vettet ur barn och vuxna? Trump t ex – hur blev han till, USA-valets egen vålnad? Och var tog tilliten vägen, försvann den med bruksorten, med byn, med småskaligheten eller - med kalla kriget?

Är kanske den värste skräck-clownen den som finns inom oss som ett självbedrägeri för att vi tagit vårt överdåd så för givet, för att vi förlorat viktiga materiella/andliga proportioner i livet liksom viljan att ”klara oss själva”. Är Fantomen inom oss lika med vår egen fruktan för själva fruktan att det ska gå åt skogen med alltsammans? Inte konstigt i så fall att vi skriker när vi möter oss på joggingrundan!



  • Comments(1)//bloggen.bertiltorekull.se/#post220