Kullerstenar

Kullerstenar

När demokratin tar sig samman

InläggPosted by Bertil Torekull 2016-11-11 05:09

Washington två dagar efter ödesvalet och jag står utanför en av Vita husets stora grindar bland poliser, Secret service-män och en grupp av unga skanderande demonstranter med skyltar som "Dump the Trump" och "Gärna Uthus aldrig Vita huset".

Den amerikanska folkviljan tar sig tar sig oberäkneliga uttryck. För tre dagar sedan okvädingsord och misstänkliggöranden i valrörelsens hagelstorm - nu inne i presidentens boning försoningens trevande vind, ordning och reda. Barack Obama tar emot sin nu folkvalde efterträdaren, mannen som nyss beskyllt honom för att inte vara född i USA, gratulerar honom och hans hustru, lovar att göra allt för att göra maktskiftet så smidigt som möjligt. Det är inte bara en lisa att höra sådana ord efter en valrörelse som stampat i skiten, det är en lektion i fungerande demokratisk värdighet i ett fritt land, en övning i folkupplysning som vore det ett ABF-möte på 30-talet...

Samtidigt som detta äger rum, pågår i storstad efter storstad häftiga Manifestationer mot Trump för andra natten i rad,signalerande en oro som kan gå över styr. Men Obama berättar om hur han på valnattens morgon ringde Donald Trump och inbjöd honom till Washington. Han hade själv lärt sig av sin antagonist och republikanske företrädare George Bush d.y. att lägga undan spliten för att demonstrera inför världen det demokratiska systemets unika talang av fredliga ledarskiften.

När jag sen får utskriften av vad Obama sagt översänd till mig och kan läsa det ord för ord fylls jag av en stillsam glädje. På valnatten såg jag människor gråta, städerskan på hotellet såg ut som om hon förlorat en nära anhörig, förkrossad. Men sorgen och smärtan i ett förlorat ödesval har sin tid liksom triumfens rus för segrarna har sin - men vardagen har bråttom och kan bara byggas i försoning,inte i hämnd. Gatans demonstrationer må tala ett annat språk, förstärkt av rösträkningen som visar att Hillary av allt att döma fick flest röster men det är lagarna som gäller och demokratin måste ta sig samman och gilla läget även då utfallet är kontroversiellt.

Inför min resa hit läste jag så noga jag rimligen kunde in mig på fenomenet Donald Trump. Den bästa boken är den av de finska makarna Saarikoski, "Trump och vredens Amerika" (finns på svenska). Som journalister följde de honom från att vara bara gaphals och skrytmåns till någon som helt oväntat lyckades verbalisera och kanalisera den djupa frustration i samhällsklyftornas USA som vare sig kultureliten, etablissemanget, forskningen eller medierna identifierat.

De båda erfarna utlandskorrespondenterna Saarikoski övertygade mig med sin berättelse om att Trump verkligen kunde vinna, han talade folkets språk. För mig är hans upprepade förlöpningar likväl oerhört svåra att förtränga. Men som liberala tidningar typ WashingtonPost eller NyTimes, båda hans hätska kritiker, skriver, ska den nye presidenten dömas inte efter sina ord men efter vad han nu uträttar, vilka personligheter han kommer att omge sig med som instrument i maktutövandet, hur han i realiteten finansierar sina löften, ja, han ska dömas efter alla de små och stora beslut han nu måste ta för att bli alla amerikaners president, inte längre en oborstad råbarkad maktsökare med skattesmitning som rutin och kvinnoaffärer som hobby utan en ledare som tar världens mäktigaste jobb på allvar.

På tre borgerliga landsortstidningars uppdrag for jag till Washington. Mot min femtioåriga bakgrund som politisk/ekonomisk journalist, ett tag även själv verksam som korrespondent i USA med erfarenhet av olika presidentval, har jag i elva "kapitel" sökt ge en högst personlig bild av skeendet och dess bakomliggande krafter, historiens roll. Jag minns just nu när min serie med denna blogg ska sätta punkt ett parmöten med t ex Richard Nixon, hur jag reagerade inför den fysiska osäkerhet han utstrålade på nära håll, det svettiga handslaget, blicken som inte fäste. Men jag kan inte heller glömma hur han som president avslutade Vietnam-kriget, sträckte handen till Mao Tse Tung och inledde en avspänning på supermaktsnivå - det är ett stort eftermäle.

Människor kan överraska på alla nivåer, negativt och positivt, Nixon för sin del slöt i djupaste vanära sitt presidentskap efter Watergateskandalen. Vi vet inte om eller hur storskrävlaren, livsnjutaren, arbetsnarkomanen och affärsgeniet Trump kan komma att växa men även han ska dömas först efter sina gärningar. "Det heliga är, vad det heliga gör" säger dr Struense i PO Enquists bok Livläkarens besök.

Sic!





  • Comments(8)//bloggen.bertiltorekull.se/#post232