Kullerstenar

Kullerstenar

Miljöpartiet:inte för sent lämna regeringen!

InläggPosted by Bertil Torekull 2016-11-25 17:51

Tillbaka från Washington, världspolitikens smältdegel, nu åter i ett land som i sin miniatyr är arena för samma sorts spel av makt och fåfänga. Är du fortfarande miljöpartist, frågade någon i passkön på Kastrup och jag ropade ja, om du vill ge mig en halvtimme att förklara mig... Men då var vi redan vid bagagebandet och snart störtade jag ut att dividera med en taxichaufför om det blodiga priset till Österlen för att slippa ID- kontrollen över Öresund.

Identitetskontroll! En utmärkt aktuell sak för en miljöpartist, individuellt, politiskt, samveteligen. För hur mår mitt parti, för vilket jag fungerar som ersättare i riksdagen och som jag lockad av Gustav Fridolin gick in i hösten 15? Mitt svar är samma som jag gav i en debattartikel i Svenska Dagbladet för två år sedan: Det står illa till med partiet, det måste genast lämna regeringen om det inte ska förlora hela sin själ i ett maktspel på låtsas. Två års skattefinansierad övning i så kallad regeringsduglighet har räckt att bevisa att miljöpartiet galant klarar att regera om det bara inte bryr sig om vare sig sina ideal, drömmar, vallöften, väljarsiffror eller sitt existentiella ansvar för en planet som lider av grava miljö- och förgiftningssymtom och oroande klimathot.

Jag minns Gustaf efter regeringstillträdet – stolt på sitt skoldepartement som säkert var suget på ett nytt tilltal efter major Björklunds kommandon; men strax efter talade det nya statsrådet till Sveriges lärare via Youtube på ett språk som vore de alla späda nyutexaminerade från seminariet och som om han, den unge mannen med ett par år som folkhögskolelärare, vore kunskapandets veteran som visste allt om studier, barn, lärandets och bildningens specifika vikter. Och jag hörde Åsa Romson bluddra sina obegripliga, historielösa och slarviga staccaton och jag tänkte då att ingen av dem var riktigt färdiga att leda landet, vare sig tekniskt administrativt eller ifråga om politiskt magstöd.

Uppgiven och mentalt utmattad förlorade Fredrik Reinfeldt valet 2014 och av delvis samma skäl är det dags för mp att nu lämna Löfvens vänsterpartistyrda regering. Det bör ske i endräkt. Men med långt fler prestigeposter än som motsvarat det krympande väljarmandatet är det för mp extra nödvändigt att om än i sista stund bryta upp för att freda sig från efterhängsna anklagelser att hänga sig kvar för maktens och de söta avgångsvederlagens skull. Det är dags bryta upp från en impotent expeditionsregering, som inte får igenom sina hjärtefrågor, typ regionindelning eller vinststopp i välfärden. !

Som erfaren medborgare, 85, f d ledare av komplexa organisationer och van vid uppbrott inte minst från makt äger jag den djupaste tilltro till uppbrottets sköna paradox: nämligen att lämna för att komma hem. Som Kirkevaag skrev: ”Att våga kan vara att förlora fotfästet en stund, att inte våga att förlora sin själ”. Mp har - precis som åtta f d språkrör varnar för idag (DN 15.11) – redan äventyrat mycket av sin själ. Genom att i varje läge överivrigt och i genomskådad hybris framställa sig främst som regeringsmoget har partiet förkvävt den kärna av omsorg om framtiden som förknippas med miljön, den ödesfråga som givit partiet dess existentiella värdegrund.

Slaget behöver inte vara förlorat men hårt arbete krävs. Mp kan ännu återerövra sin omistliga position i det politiska samtalet som viskande slav på tillväxtens triumfvagn. Ett parti som utanför kanslihuset inte behöver uppträda salongsfäigt utan ska vara uppkäftigt, frihetligt och politiskt oberoende, fokuserad på sak, mindre på makt och att aldrig nånsin gå i armkrok med socialister. Det handlar om att ha sin identitet under kontroll.





  • Comments(6)//bloggen.bertiltorekull.se/#post234