Kullerstenar

Kullerstenar

Historien flåsar Donald Trump i nacken

InläggPosted by Bertil Torekull 2016-12-05 11:20

Hemkommen från USA och inför ett föredrag om valet undrade några vänner om jag inte nån gång kände på mig att det skulle gå Trumps väg? Kändes Hillary från början chanslös eller avgjordes valet av de råa smutskastningarna av henne inklusive det brutala utspelet från FBI att i valrörelsens sista flämt lansera nya insinuationer om hennes famösa e-mails under tiden som utrikesminister? Såg jag aldrig den högervåg av isolationism och uppblåst patriotism som svepte över Amerika och nu stressar hela västvärlden som nervöst följer vad som sker i länder typ Ungern, Polen, Frankrike, Holland, Turkiet, Italien...?

Nå, högervågen i Amerika är såtillvida en halvsanning eftersom Hillary Clinton blev valets folkliga segrare med över två miljoner fler röster. Mitt i Trumps råa förlöpningar stod hon för anständighet, pragmatism, social liberalism och kompetens på gränsen till vad en duktig flicka tål för att det inte ska vändas emot henne. Till slutet bekände hon sig till principen som Michelle Obama formulerade åt henne i orden :” When they go low, we go high”. Det var inte tarvligheterna som sänkte henne, mera då elektorssystemet och den i vissa stater av republikanerna genomförda manipulationen av valkretsindelning och röstningsvillkor som missgynnade fattiga väljare.

Men sant är att jag kände mig nervös hela tiden att Clinton skulle förlora därför att hon saknade Trumps talang att i one-liners formulera enkla lockande budskap – ta som ett exempel Nato-frågan som inte minst vi svenskar har att begrunda: Varför i hela fridens namn, frågade Trump, ska USA bära hela bördan av att försvara Europa mot ryssen och acceptera sådana låtsasförsvar som det svenska? Det är då underbart att majoriteten väljare trots allt genomskådade Trumps populistiska utspel och stod fast vid det liberaldemokratiska konceptet – det visar på sans och förnuft i breda lager. Å andra sidan har jag omöjligt kunnat blunda för hur USA just under åren med sin första färgade president alltmer jagats av sitt mörka politiskt/sociala förflutna.

Jag talar då om det inneboende, allt fräckare verbaliserade rashatet, symboliserat t ex av Tea Party- och den fascistiska alt-right-rörelsen som på fullt allvar talar om att etablera en helt vit stat, rensad på alla invandrare med annan hudfärg. Jag talar om de groteskt växande klasskillnaderna även efter finanskrisen där den amerikanska staten räddade hela Wall Street systemet men utan att tillräckligt straffa de skyldiga; jag talar särskilt om hur de allra rikaste, de mest besuttna, en tiondels procent av befolkningen roffat åt sig alltmer och fått det allt bättre ställt. Och när Donald Trump under sin kampanj utlovade dels att skrota Obamacare som gett 30-40 miljoner amerikaner deras första sjukvårdsförsäkring dels att drastiskt sänka skatten för just dessa superrika förebådade han vad som kan komma att ske de närmaste åren i USA: en ökande avgrund mellan hög och låg,rik och fattig; och jag skulle vilja tillägga – den växande Goebbels- klyftan mellan lögn och sanning i politiken.

I själva verket flåsar USA:s historia Trump i nacken . Kanske aldrig förut - med undantag för valet 1968 som jag själv bevakade som ung korrespondent åt Bonniers och Nixon slutligen valdes i ett av mord och uppror i ghettona plågat land till president - har förflutenheten spelat en sådan roll i ett amerikanskt val som i detta. Aldrig kan heller konsekvenserna för hela världen komma att tecknas tydligare. Skiftet i Vita huset kan komma att leda till djupa sociala och politiska sår, till ny oförsonlighet, till hat, till anklagelser, till bristande tillit och till sist förtvivlan i folkdjupen. Och den dag som Trumps många av olika berättigade skäl frustrerade väljare upptäcker att de blivit bedragna kan allt hända.

Historien med dess aldrig läkta sår av social rastlöshet och oförlöst spänning har hunnit ifatt Amerika. Det är denna mörka parallell till en svunnen tid jag vill tillföra den fantombild av Trump vi nu betraktar. Som nobelpristagaren William Faulkner skrev: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.” Han kunde ha tillagt: ”det förflutna verkar i oss, lämnar oss aldrig ifred”.





  • Comments(2)//bloggen.bertiltorekull.se/#post235