Kullerstenar

Kullerstenar

Sommarens sista ros i denna svåra höst

InläggPosted by Bertil Torekull 2016-12-12 21:30

”A hard rain´s a-gonna fall”. Nyss förmiddag med kuling, nu eftermiddag av frid, hamnbassängen blank som svart siden, till natten väntas köld och om morgonen brevlådan silvervit av frost men på kvällen i morgon redan varsel om regn, regn. Jag försöker ta in att det vid Arktis är tjugo grader varmare än normalt och att korallrevens kollaps inträffar redan vid en grad för mycket…

Jag tänker Trump och hans spökministär av generaler och förnekare, jag tänker Österrike och den gamle filosofen nyss vald till president, jag tänker Bob Dylan och att jag hejdlöst grät redan innan Patti Smitt gav upp för några svindlande sekunder av bävan som om hon tänkte samma som jag – hur ska vi orka med allt? Hur ska vi uthärda en värld som likt en obotlig tinnitus evigt värker i våra själar…

Det vilar något både obönhörligt och flyende över denna svårförstådda höst, dess lömska väder, dess grymma politiska ironier, dess terror och nyckfulla motsägelser, hot, aningar, dess förtillverkade lögner och andlösa böner från ett döende Aleppo… Så när jag vaknar dessa morgnar drar jag upp rullgardinen för att hämta min tröst och få bekräftat att den är kvar: sommarens sista ros.

Jo, där är den. I tidlösa tre veckor har den sett likadan ut att jag ett tag inbillade mig att den var av plast men den är på riktigt, en blommande amason i min futila improviserade trädgård; jag har tagit på den, smekt den, talat lågt med den och visste jag hur man lägger in en bild i denna skrift så skulle jag ha gjort det ty den är obeskrivligt skir och skön och rosar ensam på en taggig avlövad buske en annars naken plantering, Leonardo da Vinci heter den fast kvinna född...

Medan detta skrivs tar jag en extra kontrollrunda i dunklet, jo, hon sitter kvar, lätt gungande som ville hon vinka att hon känner min längtan efter henne. Just så. Till varje pris behöver jag i stunden något, någon, som inte ger upp inför ondskan. Något, någon, som står för en mild önskan, för en förlängning av den nådatid som vi förunnats på denna planet, för en signal om möjlig överlevnad, ett hänförande trots mot en vinter som tycks vänta i både politik och klimat och ekonomi och när vi ska samsas med främlingen inom oss och utom.

Om detta har jag ett oändligt behov att få sitta ned och tala med en kär vän och veta att jag inte är ensam ty ”a hard rain´s agonna fall”.





  • Comments(2)//bloggen.bertiltorekull.se/#post236