Kullerstenar

Kullerstenar

Sanningen om kaninerna och slukhålet

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-01-07 18:11

Innan kölden göt betong av jordskorpan hann kaninerna på ängen längs Östersjön förbereda sin vinter. Överallt hålor i gräset, högar av upprafsad sand, djupa gropar, famnstora ingångar eller så små att knappt sorkar kan ta sig in. Därnere ska de invänta våren, föda kaninbarn. Jag sätter ned foten försiktigt, en gång höll jag på att bryta benet när ”taket” mellan två hål visade sig vara lösan sand…

Slukhål är jordens hämnd. Vi vet numera aldrig säkert vilken infrastruktur som ruvar i marken under. Med Moder Jord i händerna på vanliga dödliga har vi oss själva att skylla, oss, kapitalismen och vårt osinliga behov av energi. Business Week har beskrivit hur de pipelines som likt ändlösa kaningångar genomkorsar USA:as kontinent under fötterna på medborgarna för att förse dem och världshandeln med frackad gas och olja, vållar allt större förödelse, utsläpp, dödsolyckor, brandkatastrofer, explosioner, obrukbar mark, åar och sjöar förstörda…

Den frackade oljan tvekar aldrig att äventyra den naturskönaste nejd eller ens indianernas heliga platser. Frackingen har gjort Amerika till nettoexportör av energi och sänkt bensinpriset, schejkerna i Mellanöstern fruktar att deras eget öde är ett slukhål i öknen. Allt har ett pris. I ett USA där exploatörer i sekler byggt oljans välstånd står som seriekopplade gravstenar ofattbara 2.5 miljoner (!) övergivna pumpar, synliga eller aldrig kartlagda rör från sinade källor, nu med läckor som hotar åkrar, skogar, städer, vatten.

Man tar inte ostraffat från naturen vad den tillhör. Men människan tycks vänja sig vid att hennes miljö skrotförfulas där skönhet nyss rådde; man blir med ett ord jag läste ”avförkänsligad”, förtränger att man bor på en civilisatorisk kyrkogård, ropen från offren hörs ej i välståndsbruset. Vi gör vad som helst för att vidmakthålla utveckling, i Kiruna flyttas staden för att ny malm fortsatt ska ge jobb och rikedom, i Kalifornien töms miljoner års urvattenssjöar ur klotets innandöme att fylla poolen.

Så lever vi i systemet, så skändas livet. Min promenadbroder, fiskaren Christer, pekade på ett lätt oljeskimmer i vattnet när vi klev över en sankmark bara 10 m från det hav som i förgår steg 1,3 m över det normala. I en motvilligt rinnande liten bäck betraktar vi vad jag sett i nu fyrtio år men trott att berggrunden var boven bakom. Icke, sa Christer, jag är säker att det är en oljetunna, som nån bonde för länge sen grävt ner under stenröset uppe i backen. Återvinning fanns inte på kartan, skit slängdes hur som, Sverige runt läcker motorer, rostar tunnor, väntar flaskor med dödens vätskor i avfallshögar du kan stöta på mitt i fina skogen.

På Österlen besprutas äppellundar med gifter fast de står på dricksvattentäkt. Gifterna sägs så små att de inte utgör en risk, år ut och år in ackumulerade, inte farligt? Svar: ingen bryr sig om ofödda barnbarnsbarn eller hur? Förödelsen i oljans USA bäddar för en katastrof men även våra små försyndelser är slukhål av försummat ansvar för det pund vi förvaltar. Och vi kan inte fly som kaniner under jorden för att rädda livhanken inför en ond bråd vinter.















  • Comments(4)//bloggen.bertiltorekull.se/#post239