Kullerstenar

Kullerstenar

Vi lever i bävan i långsamblixtens tid

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-01-13 21:10

Aldrig har jag som människa, medborgare, som pappa, morfar, farfar eller som journalist känt en sådan existentiell bävan. Den kom som en vittring innan jag for till USA för valet, bekräftades på natten i Washington då vårt öde lades i en lynnig fastighetsspekulants händer och har förföljt mig sedan jag kom hem och firade helg. Med nya ögon betraktade jag de två invandrare som av och till fanns i mitt hus – den ene sedan mer än ett år tillbaka, den andra på tillfälligt besök, 27 respektive 17 år gamla och med - som det heter med sådan underbar självklarhet – ”hela livet framför sig” Och jag tänkte: hur ska det gå för dem? Hur ska det gå för oss alla? Vad krävs, hur ska jag räcka till ens för mina närmaste? Behöver jag kanske själv hjälp?

Ty världen bävar med USA och Ryssland i deras bisarra pas des deux, Sverige bävar i sin lillgamla teaterroll som ordförande i FN:s säkerhetsråd – vad kan vi mer än klubba rösträkningen!? Regering, riksdag bävar liksom partierna som svingar vildsint kring sig som om alla gett upp om att nån gång få in ett avgörande argument; land, stad, varje kommun bävar på olika sätt och de som inte bävar vet att vända ryggen till eftersom solidaritet för länge sedan enligt den färdigbyggda välfärdsstatens ryggmärgsreflex är en utlokaliserad skitsak, osäkert till vem men bara inte till mig, bara till någon annan, t ex till en diffus myndighet med personalbrist och köer utan barmhärtighet.

Sådan den förgrovade katastrofskildringen av ett panorama alltför komplext att fatta. Då har jag inte nämnt klimatet, inte nämnt artificiell intelligens, nära sin egen intellektuella tipping point. Däremot kan jag nämna den nyss registrerade blixten från en fjärran dvärggalax. Blixten – äntligen en metafor som alla utom den blinde fattar!- blixtar ska man inte leka med, en slog 2001 ner i min telefon när jag talade utan att veta om åskan i närheten och sedan dess är jag döv på även det örat. Vår senaste fräscha galax-blixt har varit på väg genom rymden i tre miljarder ljusår (räkna själv!) och jag bryr mig plötsligt inte längre om vad som hände i fjol… det är för nära, jag vill frånochmed nu bara minnas det jag inte kan komma ihåg, länge länge sen. Ja, långt innan min Mor hörde pipet från vaggan där jag låg nedblodad efter förlossningen för att barnmorskan inte knutit åt navelsträngen tillräckligt hårt…

Det är bara 86 år sen – en millisekund i storblixtens långresa. Vi lever, inser jag nu, i långsamblixtens tid, det som sker har plötsligheten över sig men i förening med en extrem ultra rapid ty outhärdligt långsamt har något skett inför ögon som intet såg. Först efteråt då vi inte räknas ska vi få veta om Trump var på riktigt…





  • Comments(2)//bloggen.bertiltorekull.se/#post240