Kullerstenar

Kullerstenar

Hela livet räknas...verkligen?

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-03-12 21:50

Jag läser parollen på en vägg på Centralen i Stockholm. "Hela livet räknas" står det - orden Pensionsmyndighetens som vakar över vår enorma pensionsförmögenhet och här i en expo söker förklara pensionssystemet. Man har hyrt in sig mitt i det brusande havet av resande, de som snart ska stiga på livståget och de som just är,...ankomna. Jag tvekar då jag skriver det senare men som en något ankommen typ kände jag mig nyss då jag köpte biljett.

Förut var SJ:s biljettexpedition ett rum av liv. I ett tjog numrerade ”luckor” arbetade med vänlig fart tjänsteandar att fixa biljetter till alla tänkbara platser på den villande mo som är Sverige. Det var skönt att se, jag kände mig buren av en positiv malström , livet som en enda resa mot okända destinationer: Brantevik - var ligger det? Finns det? Frågade man. Tro mig, sa jag, jag bor där...

Sedan ett tag är de många "luckorna" på denna expedition, en av endast tre bemannade som SJ idag håller sig med, nedskurna till en handfull. Utanför står självbetjäningsautomatert. Damen i luckan jag visats till via min kölapp, säger "du vet väl att du kan ordna det själv här utanför...?". ”Jo, säger jag, men jag är just nyopererad i ögat, har svårt se tangenterna, siffrorna på skärmen..."."Gör som du vill”, säger damen, ”men det blir hundra kronor dyrare..."

Jag invände att jag är van vid datorer men just idag såg jag inte så bra och därför bad jag om hjälp och så noterade jag att på slutpriset motsvarade den där hundringen ganska exakt 25% av totalpriset för min sista-minuten-resa, rena ockret. Spelar ingen roll, sa damen, det är 100 kronor ändå...

SJ, nostalgiskt kallat hela folkets järnväg, byggd av samma folks ärligt inbetalda skatter, jag är alltså delägare sedan över sextio år, nästan hela livet om det nu räknas. Ja, vi äldre, tänkte jag säga damen, är de allra trognaste resenärer men plötsligt räknas inte hela mitt reseliv på SJ som en tillgång, nej, de riktigt gamla, gärna då även småblinda, ska räknas mest som den belastning miljoner nya gamlingar utgör t ex i vården. Inte mer än rätt att de då ska pröjsa om de vill ha hjälp, en hundring hit eller dit ska lära dem att digitalisera sig lite, vem behöver en medmänniska idag…?

I ett annat statligt bolag - forna Televerket - irriteras man över en annan ofta äldre folkspillra som i landets värsta obygder ändå varit lycklig för att det statliga telefonnätet hittills i folkhemsk omtanke nått ut till minsta obetydliga hemman i vilken avkrok som helst. Icke så längre. Bort alla visioner att hålla landet samman, bort folhemstanken, en för alla, alla för en. Nu ska det tjänas pengar, nu ska folk berövas sin olönsamma datortröga kopparkabel, uppgrävd ska den säljas på en lukrativ råmetallbörs. Trådlöst ska införas, hej alla mobiler att byta batterier på med fumliga gamlingsfingrar; och även om de bevisligen inte fungerar, de där mobilerna, i ödemarker där de saknar täckning så ska innehavarna av de urmodiga i alla väder så onödigt pålitliga jordbundna telefonerna påtvingas ett system som inte passar dem. Och har de inte råd med den förmögenhet det kostar att lägga ned fiber får de vackert skylla sig själv. Flytta på dig, gamling! Komma in till stan gör dig bara gott.

Vad är det som sker? Ett på olika områden lågintensivt åldersförtryck sprider sig i det lilla utan att väcka folkstorm. Alla innehavare av de där trådbundna apparaterna är förvisso inte gamla eller halvblinda men lika ofta strävsamma småföretagare som härdar ut i obygd, upprätthållande i tyst lojalitet en långsamt vittrande infrastruktur, jordbrukare som vägrar lyda modernitetens ukaser, hyllar oberoendet, stillheten. Men i hög grad handlar det just om gamla ofta ensamma medborgare, som saknar röst och stämma i debatten.

Folkhemmet vill inte ha dem, har inte råd...riksdag, kommun- och landsting tycks ha svårt att stå upp för dem, tycks ha glömt den skuld det moderna samhället har till dem som en gång byggde sådana stoltheter som ett oss alla förenande tåg-, post- och telenät. Har vi inte ens råd att på marginalen – en hundring? – bevara ett uns av mänskligt kontaktbehov? Inte råd att skydda utsatta mänskor för tidens råa framfart och för deras skull lugna ner den satans förnyelsen av tekniken av rent mänskliga skäl?

Nej, det verkar inte så. Men det är en skam att just statliga företag, ägda av oss alla, så girigt, så skrupelfritt visar sin arrogans, sitt äldreförakt och krämeri. Hela livet räknas bara om det är lönsamt till den sista sucken.



  • Comments(4)//bloggen.bertiltorekull.se/#post247