Kullerstenar

Kullerstenar

Ingvar Kamprad,den siste brukspatronen

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-03-20 18:24

Tre gånger om året möts Vuxenklubben – nu vårmötet i Aktivitetshuset på Ikeagatan i Älmhult. 250 trotjänare på plats inklusive den först anställde, Sven-Göte Hansson (även nr 1 som varuhuschef), landgång, lätttöl, kaffe med kaka, allt som gjort för en fin eftermiddag. Och själv kan jag inte få en mera lyhörd publik att tala inför på temat ”Därför älskar jag den där gamle möbelhandlaren”.

Det är trots allt han som är huvudpersonen när hjältarna träffas. Alltid. Närvarande eller ej miraklets goda ande , som lyser upp varje möte, hyllar i gråtfylld värme dem som en gång hjälpte honom köra igång världsföretaget i Lagerblads gamla röda snickerifabrik belägen bortåt ett länge sen rivet kvarter i vars närhet museet nu ligger. Han brukar vara i tid så när han nu dröjer tio minuter uppstår oro, vad har hänt, är han för trött, har ryggvärken slagit till eller yrseln, allt kan drabba en snart 91-åring. Men så dyker bilen upp, körd av Siv, hans tre söners absolut oumbärliga barnflicka, nu veteran som boende intill kollar upp att änklingen har det bra där han bor på övervåningen till den gård vid Möckeln som på bottenplan tjänar som konferensanläggning - varje kvadratmeter ska ju på ikeanskt vis löna sig eller hur?

Så kommer han, stödd under båda armarna, böjd, tunn, skägget grått, vi hälsar, han leds till en stol, orkar inte stå, får en mikrofon och börjar tala, det är andlöst tyst. Alla vet vad han tänker säga - han tackar dem för allt de gjort, evigt samma testamente: det är TILLSAMMANS som undret Ikea skapats, genom att BRY SIG och HJÄLPAS ÅT, han bara en kugge av nu mer än 150.000 anställda kuggar. Ingen börs-VD talar så kärleksfullt, han är vår siste brukspatron, en relikt i IT-eran. Snart finns ingen kvar mer än han själv och Sven Göte som minns hur sagan begynte.

Brukspatronen var då svensk industri reste sig landet runt en kapitalistisk mix av storpappa, kyrkoherde, socialvårdare, ingenjör och födgeni. Jag är uppvuxen nära ett sådant bruk, Kockums emaljerverk i Ronneby, far, farfar, farbröder tjänade där. Som mest fick nästan 1000 anställda jobb i en stad på bara 5000 varifrån det sändes emaljerat gods på ångbåtar över klotet. Den inhyrde brukspatronen var en tysk som hette Vollmer, han sörjde för folket som fick egnahem med brukets hjälp, lånade personligen facket pengar när Storstrejken bröt ut så medlemmarna inte skulle svälta, reste ett godtemplarhus för att de skulle sluta "sprita" och komma nyktra var morgon till de glödande ugnar där emaljen brändes…

Kamprad vårdar i tanke, ord och gärning samma moral, pensionärerna har det gott på Ikea, han skänkte pengar till gamla även utrikes - när han flyttade hem från Schweiz donerade han hundratals miljoner åt kommunen Epalinges nära Lausanne för att bygga nytt äldreboende. Nu sitter han, en bräcklig titan, predikar som en gudfar ödmjuka styrkeord till de sina smålänningar. Vad jag upplever är brukspatronens sista handpåläggning i en tid annars präglad av brutalkapitalismens återkomst. Och alla de 250 som varit med och möblerat folkhemmet kan bara applådera, ty vilken osannolik resa har de inte deltagit i! Själv önskar han att han kunde ge dem alla en kram ty som han säger ”kärlek, det är gratis”...













  • Comments(3)//bloggen.bertiltorekull.se/#post248
Next »