Kullerstenar

Kullerstenar

Vi lever i bävan i långsamblixtens tid

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-01-13 21:10

Aldrig har jag som människa, medborgare, som pappa, morfar, farfar eller som journalist känt en sådan existentiell bävan. Den kom som en vittring innan jag for till USA för valet, bekräftades på natten i Washington då vårt öde lades i en lynnig fastighetsspekulants händer och har förföljt mig sedan jag kom hem och firade helg. Med nya ögon betraktade jag de två invandrare som av och till fanns i mitt hus – den ene sedan mer än ett år tillbaka, den andra på tillfälligt besök, 27 respektive 17 år gamla och med - som det heter med sådan underbar självklarhet – ”hela livet framför sig” Och jag tänkte: hur ska det gå för dem? Hur ska det gå för oss alla? Vad krävs, hur ska jag räcka till ens för mina närmaste? Behöver jag kanske själv hjälp?

Ty världen bävar med USA och Ryssland i deras bisarra pas des deux, Sverige bävar i sin lillgamla teaterroll som ordförande i FN:s säkerhetsråd – vad kan vi mer än klubba rösträkningen!? Regering, riksdag bävar liksom partierna som svingar vildsint kring sig som om alla gett upp om att nån gång få in ett avgörande argument; land, stad, varje kommun bävar på olika sätt och de som inte bävar vet att vända ryggen till eftersom solidaritet för länge sedan enligt den färdigbyggda välfärdsstatens ryggmärgsreflex är en utlokaliserad skitsak, osäkert till vem men bara inte till mig, bara till någon annan, t ex till en diffus myndighet med personalbrist och köer utan barmhärtighet.

Sådan den förgrovade katastrofskildringen av ett panorama alltför komplext att fatta. Då har jag inte nämnt klimatet, inte nämnt artificiell intelligens, nära sin egen intellektuella tipping point. Däremot kan jag nämna den nyss registrerade blixten från en fjärran dvärggalax. Blixten – äntligen en metafor som alla utom den blinde fattar!- blixtar ska man inte leka med, en slog 2001 ner i min telefon när jag talade utan att veta om åskan i närheten och sedan dess är jag döv på även det örat. Vår senaste fräscha galax-blixt har varit på väg genom rymden i tre miljarder ljusår (räkna själv!) och jag bryr mig plötsligt inte längre om vad som hände i fjol… det är för nära, jag vill frånochmed nu bara minnas det jag inte kan komma ihåg, länge länge sen. Ja, långt innan min Mor hörde pipet från vaggan där jag låg nedblodad efter förlossningen för att barnmorskan inte knutit åt navelsträngen tillräckligt hårt…

Det är bara 86 år sen – en millisekund i storblixtens långresa. Vi lever, inser jag nu, i långsamblixtens tid, det som sker har plötsligheten över sig men i förening med en extrem ultra rapid ty outhärdligt långsamt har något skett inför ögon som intet såg. Först efteråt då vi inte räknas ska vi få veta om Trump var på riktigt…





  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Leif 2017-01-14 13:42

Visst är den svindlande - tanken om tiden. När man tittar på stjärnorna och tänker på den oändlighet vilken de är små gruskorn av blir plötsligt de vardagliga problemen väldigt, väldigt små.

Posted by Göran Graninger 2017-01-13 22:36

Bertil! Ett vanligt uttryck är: "vi lever i förändringens tid". Så upplever vi den även om vi som du och jag levt i mer än 80 år och varit med om så mångaförändringar. Det du nu beskriver har jag upplevt flera gånger och som jag minns det just nu starkast på senhösten 1939. Jag satt hos min mormor på andra våningen i det hus vi delade med henne. Från vår radio på bottenvåningen gick en ledning upptill en högtalare i hennes sovrum. Mina föräldrar var också med i rummet. Vi lyssnade till sändningen om det sovjetiska anfallet på Finland. Jag kände en stark skräck som närvaron av de tryggaste människor jag kände inte kunde skingra. Ett annat liknande minne: Kubakrisen 1962. Platsen där jag delade skräcken och fasan med många för vad om skulle hända var Historiska institutionen vid Lunds universitet. Alla lärarna, jag var den yngste, samlades i korridoren och vankade oroligt av och an. De ödesmättade stunderna är många under de långa liv vi numera lever.