Kullerstenar

Kullerstenar

Kan en bank känna tacksamhet ?

InläggPosted by Bertil Torekull 2017-06-03 21:02

Nedan återpublicerar jag det debattinlägg som jag först skrivit för Dagens industri och som tidningen till min glädje Införde onsdag 31 maj 20173 i frågan om Nordeas eventuella flytt av sitt huvudkontor.BT

*******************

När den finska storbanken Merita 1997 skulle fusioneras med Nordbanken, det steg som mest av allt ledde till dagens Nordea, tog styrelsen aningslöst upp ett förslag att Merita skulle flytta sitt huvudkontor till Stockholm. Då begärde Casimir Ehrnrooth, den tidens mäktigaste i finskt näringsliv, ordet och sa: ”Tror ni att vi vill bli avrättade på Senatstorget?”

Därmed var flytten en död tanke, Merita fick ligga kvar som dotterbolag i Helsingfors men fusionen, den genomfördes sedan med briljans. Att flytta ett huvudkontor ur ett land kan för många - utom vår egen finansminister och i en rad fall typ Astra, ABB etc för familjen Wallenberg - en mycket stor sak som handlar om djupa känslor och minnen, om moral, ansvar, svek och tillhörighet.

Därför kan det vara traumatiskt för huvudägarna att rakt av bestämma var Nordeas huvudkontor ska ligga. Man vet rätt väl vad banken i kronor kan komma att vinna på flytten allt inräknat även negativ good will men i kalkylen skaver en etisk komponent. Den gäller om ett företag kan visa tacksamhet eller rentav börja gråta om det ångrar sig när det en dag visar sig att en viss affär mindre handlar om sista raden i bokslutet än om att sätta rätt pris på vanlig hederlig anständighet. Den dag banken eventuellt råkar lika illa ut som Nordbanken på 90-talet kan det vara en viktig sak att överväga redan nu.

Bör alltså huvudkontoret för Nordea ligga i Sverige för att i tur och ordning tre

olikfärgade regeringar med en liberal och tre s-märkta finansministrar *) på skattebetalarnas vägnar i en stund av akut nöd tog alla risker/kostnader för att bygga upp vad som då var Sveriges minsta, lätt föraktade affärsbank till nu Nordens största; eller bör den ligga i Finland där den infödde alltid lika stöddige huvudaktieägaren, Björn Wahlroos, Ehrnrooths moderna like, är barnfödd eller – ska kontoret placeras i Danmark där f d koncernchefen, en dansk, för sin del hittade de flesta av sina toppchefer (i frågan om vilka vi vill omge oss med är vi oss själva närmast - hur ska man annars få nog med ja-sägare runt sig?).

Spelet om hk-flytt gäller främst profitmaximering och skatteminimering, en spekulation i nationella favörer. Storkapitalet är så långt lika osentimentalt som det brukar ty ”greed is good” och något har vi ändå lärt sen sist. Vore det bara inte för att Nordbankens gamla balansräkningar kommer upp på bordet med hela gänget av patriotiska poster. Jacob Palmstierna som i egenskap av ordförande i forna Nordbanken fick sitt livs revansch efter debaclet i SE-banken, har berättat för mig då han med min hjälp skrev sin biografi "Jacobs stege" (Ekerlids) med vilken gränslös stolthet han till den skeptiske finansministern Göran Persson bildligt talat vid sitt första möte med honom kunde överräcka alla miljarder staten refinansierat banken med och som den nu, stående på ”egna” ben, på ett skickligt, wallenberginspirerat sätt tjänat in med råge och lite tur. Samtidigt hade statens kvarvarande aktier i banken skjutit i höjden på börsen och kunde sedan säljas med brakvinst på nya fina miljarder.

Ett stycke remarkabel bankhistoria skrevs faktiskt, frukten av politisk fingerfärdighet (minns Bankakuten och Securum?) och några bankmäns oförnekliga skicklighet, Hans Dalborg icke att förglömma. Att nu nya utländska majoritetsägare i banken och dito nybrutala direktörer, som inte själva deltog i dansen då det begav sig, har svårt att bedåras över denna nära-döden-balett är inte så konstigt, de har inga känslor i den striden att vårda. Därför kan de bara vagt ana smärtan för Sverige (som Magdalena Andersson tyvärr bagatelliserar ) att nu kanske förlora ett stort dynamiskt hk som fru Svea historiskt satsat så mycket moderlig omsorg och pengar på.

Vi glömmer lätt bort att genuint företagsbygggande gärna investerar i känslor - minns våra klassiska bruk med nära nog edsvurna blodsband till olika bygder. Ikea, ett slags postmodernt bruk det också, drevs utrikes med sitt hk av Gunnar Strängs sanslösa beskattning av egenföretagare. Det skulle ha störtat Ingvar Kamprad i personlig konkurs om han stannat kvar. Han sörjde fosterlandet som den starkt känslostyrde grundare han är men byggde kompensatoriskt upp vad jag vill kalla "ett hjärtats huvudkontor" i Älmhult, en mjukvärdecentral med framtida produktplanering.

När jag nyligen på plats i Älmhult hörde den 91-årige grundaren tala till ett par hundra veteraner som följt honom på resan, präglades hans budskap av tårfylld tacksamhet för hur de i slit och flit "tillsammans", hans stora nyckelterm, byggt företaget, ord översvämmande av faderskärlek.

Kapitalet är alltså sambo med känslor – ibland ren svartsjuka. Hur kan du gå in i Nordbanken som vice ordförande , fräste Peter Wallenberg ordagrant till Palmstierna, staten är ju vår fiende. Året var 1992 och han såg sin släkting, tillika f d koncernchef i ”hans” SEB som en otrogen svikare. I samma anda skulle han 1996 säga tvärt nej till en tänkt fusion mellan Nordbanken och SE-banken: nej, att gifta sig med fienden var otänkbart!

En något tjusigare och mäktigare känsla – närmare bestämt för fosterlandet - styrde fadern Marcus Dodde Wallenberg då han på 30-talet tog initiativet till att i SAAB inför krigshotet bygga upp en svensk flygvapenindustri. Staten + kapitalet = kärlek som bestått genom åren vad än wallenbergarna privat tyckt.

Men som sagt: nya aktieägare i majoritet kan inte självklart visa tacksamhet för att äldre ägare, för länge sen under galgen fick en livräddande försträckning från staten, än mindre av kristlig övertygelse vilja betala av en sådan moralisk skuld –affärer är trots allt bara affärer. Men krisande banker kan vara ”too big to fail” och därmed placera även en nations öde i vågskålen. Kalla det olycklig kärlek eller resonemangsäktenskap men prima intim närhet handlar det gång på gång om mellan stora stater och stora banker.

Vi har i dagarna än en gång påmints om hur Sveriges/Nordens rikaste i ännu en runda gjort allt för att gömma undan skattepliktiga pengar utomlands. Våra allra djupaste fördomar om de inblandade storbankernas bristande moral kommer att förstärkas om Nordeas styrelse demonstrerar sitt förakt mot ett tänkt i laga demokratisk ordning taget beslut om en avgift eller skatt för bankerna. Berättelsen om den vidgande sprickan mellan rik och fattig får ny näring, alla rika, företag som personer, kan fly landet alltefter skatteändringar. Är det en hållbar ordning? Är det värdigt? Så bästa Magdalena Andersson, bjud ut den gode Björn Wahlroos på en tête-à-tête för att "tillsammans" finna ut att ni kanske ändå behöver varandra i anständighetens och den gemensamma historiens namn. Eller som arbetarpojken Persson sa när han symboliskt tog emot miljarderna från ädlingen Palmstierna: ” De pengarna kan vi behöva nästa gång ni ställer till det på banken!"

*) de fyra i bankkrisen med Palmstierna konstruktivt samarbetande finansministrarna var i tur och ordning Allan Larsson, Ann Wibble, Göran Persson och Erik Åsbrink.


  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Ingvar Gunnarsson 2017-06-16 22:40

Hej. Skall Grenfell Tower byggas upp i Nottinghill? Eller skall de ca 500 bostadslösa flytta in i de tomma lyxbostäderna i Nottinghill? Skall Nordea flytta till Finland eller
Danmark. Egalt vilket. Vem bryr sig. Fråga May. Hon bestämmer i varje fall om en
stor utredning. Votering är begärd och votering skall verkställas.

Posted by Wilhelm 2017-06-07 11:50

Käre Bertil. Som jag skrev i mitt mejl så är denna text enastående lysande. Du är en ekvilibrist med pennan. Debattinlägget sitter som en smäck.